24

Det hela började en helt vanlig fredag precis som vilken som helst och slutade inte precis som vilken som helst.

Urban vaknade sent som vanligt och bestämde sig för att strunta i att gå till skolan, ett val som han skulle ångra senare. Men han gick upp som vanligt och gjorde i ordning sig för han visste att han kunde gå till Jonatan senare idag.

samtidigt i skolan hade resten av gänget samlat sig och dom tyckte att det var konstigt att Urban inte var i skolan, dom försökte ringa honom men han svarade inte.

Det är säkert bara för att det är Andrej som ringer visskade Jonas ironiskt till Baktash

- hahahahah ja det är väl därför

precis när Baktash skulle försöka ringa öppnade Jenny dörren in till klassrummet och alla suckade och gick in , dom hade den tråkigaste lektionen utav alla och den längsta… PÅ EN FREDAG MORGON. hemkunskap, ett ämne som alla värkar tycka är det roligaste ämnet i världen på alla andra skolor förutom denna, anledningen är nog läraren. Hon är den argaste läraren och den orättvisaste läraren på samma gång, vilken mardröm. Hon har nämligen några favoriter i klassen och så klart så är det bara tjejer. Dom får alltid göra nästan vad dom vill och hon säger alltid ja till dom om dom frågar om någonting. T.ex om dom får ta degen av dom som inte är där så att dom kan göra dubbelt så mycket kakor att han hem men om någon annan frågar säger hon atthon inte kan tillåta det för att det är orättvist…

iallafall efter tortyren med Jenny och 6 brända bullar senare fick Andrej ett samtal från ett dolt nummer, han trodde det var sin mamma för hon brukade ha dolt nummer på. Han svarade och det första han hörde var.

???- hej hur mår du Andrej?

A- Jag mår bra… vem är du

???- Nu ska vi inte prata om mig eller hur, vi ska nog prata lite mer om dig. Hur smakar bullarna?

A- vem fan är du!!!

???- beep beep beep beep

Andrej sprang till resten av gänget som hade satt sig vid våran bänk utanför NO-salen. Han hade panik och berättade vad som hade hänt men ingen trodde på honom för han ljög väldigt ofta och det lät som en typisk lögn från han. Precis efter dom sluta skratta åt han för han var så löjlig fick Jonas ett samtal där det var ett dolt nummer. När Andrej såg det började han gråta och då undrade

23

Jag är kall och frusen det regnar jag vet inte vad jag ska ta vägen, jag ville bara hjälpa.

1 månad och 10 dagar tidigare.

Där går jag solen skiner och fåglarna kvittrar en kvinna kommer springandes och skriker han tog mitt barn tårarna rinner.

Mitt barn skriker hon igen hjälp snälla jag sprang efter henne ring polis sa jag.

Där står jag inga spår pang allt blir svart och jag svimmar.

Jag blev träffad av en planka jag vakna upp hos polisen dom hade satt mig i en tillfällig cell.

Vart har du barnet sa en man med mörk röst va mannen frågade igen vad har du gömt barnet!!.

Jag vett inte vad du pratar om? Mannen slog om kull mig med ett kraftigt slag mot brösttet.

Dom tog av mig hand bojorna och förd mig till min cell där jag skulle till bringa resten av mitt liv.

VÄNTA sa jag med kraftig röst jag har bevis kameran i banken filmade allt.

Ska kolla det sa polis skäfen efter 1 timme kom polisen och sa att jag var skyldig till brotet tills dom hittar några andra bevis.

Jag kan inte vänta så länge så jag tog en av polis men en och riktade hans pistol mot honom och sa öppna dörren han öppnade jag gick sakta ut sen släppte jag honom och sköt brand larmet och sprang.

Sedan gick jag till närmaste tåg och åkte till min kusin i Götborg och bad han om hjälp jag berättade hela historien och sa att jag miss tänkte kvinnan att det var hon som ville sätta ditt mig och skulle begå något annat brott som sedan skulle se ut att vara jag som begått.

VI måste lösa detta själva sa jag.

Jag åkte till backa till där allt började.

Jag började forska och kola finger av tryck det gick dagar av forskning nu behöver vi bara den där kvinnans finger av tryck.

Hur ska vi få det sa kusinen jag vett inte men vi måste först hitta kvinnan sedan kan vi tänka ut något.

Där är hon sa min kusin vart utan för manikyr affären okej så här ska vi göra gå till utt sidan affären och sen när hon går utt så häng äfter henne och gör det lite deskret är du snäll okej!!.

Ring när hon kommer fram till ditt hon ska ja.

RING RING RING RING!!!

Hallå hej vart är du jag är på krogen i hamnen villken olsåns blå.

Okej jag kommer.

Vad du än gör bli inte upp täkt ok men hur ska vi göra jag berätar när jag är där.

Hej hallå här borta hej vad ska vi göra nu då vi ska gå in ok.

Där är hon. Hon har sätt oss komigen vi tar henne spring där är hon.

Yes vi har dig SLÄPP MIG!!!. Nej vi ska anmälla dig till polisen och hur skulle ni kunna göra det.

Du är ju äffter lyst hos polisen ja men om jag går ditt och ger mina bevis så kanske dom inte tar mig.

2 timmar senare.

Vi kommer in på stationen och går till polis skefen vi dom går mot mig jag skriker stop jag har bevis

Okej prata snabbt.

Det var hon.Hon satte ditt mig men varför jag vett inte.

Okej.Du får gå fri fast du behöver över vakare i 2 veckor.Okej men just nu vill jag bara åka hem och lägga mig.

22

Jag vaknade en vanlig morgon eller inte direkt vanlig då! Jag  gick för att äta frukost när jag såg min Pappa sitta i soffan. Jag tyckte att han såg lite konstig ut jag gick fram till honom och frågade vad som hade hänt men jag fick inget svar. Jag gick fram till honom och han var helt blodig i magen. Jag blev jätte chockad. När jag såg att pappa var helt blodig så ringde jag direkt till larmcentralen. När det var någon som svarade så sa jag att min pappa hade blivit mördad och efter jag hade berättat det så kopplade hon mig till polisen. När det efter en stund svarade någon på polisstationen så berättade jag vad som hade hänt till honom men han satt bara och skrattade åt mig så jag slängde på luren och började ropa på hjälp men ingen verkade höra mig. Jag ringde min mamma och sa att pappa var död.

Jag hörde på mamma att hon var upprörd och rädd jag sa till hon att hon skulle lugna ner sig men hon kunde inte. Efter ett tag så lugnade hon ned sig och jag berättade att ingen på larmcentralen trodde på mig och att pappa var jätte blodig. Mamma sa att hon skulle komma direkt hem. Medans mamma åkte hem så ringde hon till larmcentralen och då trodde dem på henne. Polisen och ambulansen var framme lite före Mamma men hon kom sen. Polisen och sjukvården började genast att undersöka och frågade mig frågor som, ifall jag var ensam när jag såg att han var död eller ifall jag hade hört något konstigt! Lite senare när mamma hade kommit hem och varit hemma och hon också hade pratat med polisen sa hon att jag kunde gå till skolan.

Jag visste inte vad jag skulle göra jag var bara chockad över vad som hade hänt och jag bara grät hela tiden. Innan jag skulle gå in genom skolans dörr så torkade jag tårarna för jag ville inte att någon skulle veta nåt!!

Den skoldagen var den värsta jag har haft när jag kom hem var polisen kvar och dem hade spärrat av området men jag fick komma in till mitt rum. Det första jag gjorde var att sätta mig vid datorn och kolla på Youtube. Sen kom Mamma in och berätta lite om vad polisen hade sagt till henne. Polisen hade sagt att dom skulle göra så gott som möjligt med fallet.

Men jag kände att det här är något som jag måste lösa.

Jag kläde på mig kläder och sedan gick ut. Och gick fram till en kommisarie och fråga om jag fick kolla runt lite?

Och han sa

-Ja,Fast bara du inte rör nåt!!

-Okej

Sa jag. Så jag började att gå runt och jag såg egentligen ingenting speciellt men jag hittade en sak!!

Det ar nån leopard färgad tyg bit. Och då tänkte jag efter jag har ju aldrig sett mamma eller pappa ha på sig nåt med leopard mönster på.

21

Det var en mörk, kylig höstkväll i oktober. En man stod i kassan på Statoil och drack kaffe. Han hette Tomas och var tjugoåtta år. Det var hans jobb att ta nattskiftet och det var han gillade minst. Varje kväll han stod bakom kassan sent på kvällen var han rädd för rånare och mördare. Det han inte visste var att ikväll skulle något hända.

På parkeringen utanför luktade det bensin och kille iförd en mörk polotröja med kragen ovanför hakan stod och väntade. Ingen kunde riktigt veta vad han skulle göra, men bra var det inte. Klockan var exakt 21.16 och han rusade in i affären. Han drog upp ett vapen och riktade det mot en livrädd Tomas.

- V..v...vad vill d..d..du? stammade han fram.

- Ge mig pengarna! skrek rånaren.

Tomas fick panik och visste inte vad han skulle göra, så han gjorde det första som han kom att tänka på. Under disken fanns det en stor röd knapp som låste entrédörrarna med. Han tryckte på den och sen sprang han det snabbaste som benen bar honom. När han kollade bakåt såg han hur mannen följde honom med pistolen och han avlossade ett skott som träffade Tomas rakt i benet. Kulan borrades in i köttet och byxbenet blev rödfärgat av blod. Han stannade inte utan pumpade på den sista biten ut i luften, den friska sköna luften. Han satte sig ner och ringde till polisen, han berättade andfått och snabbt var han befann sig och berättade vad som hade hänt.

Det tog inte lång tid innan polisen var på plats och utredningen började.

- Hej, sa en polisman och satte sig bredvid Tomas på golvet. Hur är det med benet?

- Hej, svarade han. Jo, det är väl lite bättre nu när jag ar fått smärtstillande.

- Klarar du av att svara på några lätta frågor?
- Visst.

Mannen presenterade sig själv som Ragnar Jonsson och han började ställa några frågor. När han var klar frågade han:

- Kommer du ihåg hur rånaren såg ut?

- Ja, fast ansiktet bara från ögonen och uppåt.

- Okej. Vi har en man här som ska hjälpa dig med ett porträtt av rånaren, sa polismannen och visade Tomas en man med en penna och ett papper i handen.

- Hej, sa han och log. Jag ska göra en fantombild av rånaren med hjälp av din beskrivning.

- Okej, svarade Tomas och började beskriva.

När dem var klara sa en polis i trettioårsåldern att Tomas kunde ta ambulansen till sjukhuset, men om han kom på något som han inte hade berättat skulle han kontakta dem. Själv skulle hon gå och knacka dörr för att se om någon hade sett eller hört något skumt. Medans han åkte hem gick hon till närmaste hus och började.

- Hej, sa hon när en kvinna i sextioårsåldern öppnade iförd en rosa morgonrock. Jag tänkte fråga dig om du har sett eller hört något misstänkt nu på natten, det är nämligen så att en person har försökt råna statoil.

- Oj då, men är jag ett vittne då? frågade kvinnan och såg rädd ut.

- Ja, men det är inte farligt, bara berätta om du har hört eller sett något.

-Jo, det var så här att min lilla hund började skälla något så fasansfullt ett par timmar sedan förstår du. Så jag gick upp och kollade ut genom fönstret och såg en bil åka med en väldans fart mot Vallhamra och i gatlyktans sken såg bilen väldigt  grön ut.

- Okej, tack så mycket för du tog din tid så här på natten. Kan du tänka dig att svara på fler frågor om vi behöver dig.

- Jadå, bara ni får fast den här typen, svarade kvinnan och stängde dörren utan att säga hej då.

“Nu har vi ett vittne i alla fall.” tänkte polisen som hette Karin. Hon fortsatte att knacka dörr tills det hade gått fyra timmar, då gav hon upp. Hon fick bara reda på att man hade hört en rivstart och att en bil hade åkt iväg. Hon åkte tillbaka till stationen. Karin bodde i Furulund med sina tre barn och sin man som var lika gammal som hon. Karin var ganska kort och folk anmärkte ofta att hennes man var nästan dubbelt så lång som henne själv. Karins yngsta barn hette Mia och var tre år, de som var äldst var tvillingar, en tjej som hette Izabella och en kille som hette Daniel. Tvillingarna var fjorton år.

Nästa dag hade fantombilden på rånaren blivit uppsatt och det tog inte lång tid fören de hade fått ett tips på en man som nästan såg ut så. Mannen som hade tipsat dem sa att han bodde i Vallhamra. Karin som hade varit ute och knackat dörr åkte dit med en medhjälpare som hette Maria men kallades för Mimmi. De åkte hem till mannen och han började förklara för dem.

- Den där bilden som sitter uppe liknar faktiskt min bror på pricken.

- Jaså, vad har han för färg på sin bil? frågade Mimmi.

- Grön, ganska skrikig färg och inte så diskret alls.

- Okej, om vi behöver svar på fler frågor kan du tänka dig att ringa oss då? frågade Karin.

- Självklart, svarade han.

- Har du någon adress som vi kan nå honom på?

Han svarade ja och berättade en adress som inte låg långt därifrån.

- Tack så mycket ähum…

- Peter, svarade han snabbt.

De sa hej då och kvinnorna gick ut genom dörren.

- Ska vi åka till broden och kolla läget? frågade Mimmi.

- Okej, lika bra att få det överstökat, svarade Karin.

De satte sig i bilen och sökte efter adressen på deras GPS. När de hade fått en träff åkte dem iväg.

Det tog inte lång tid innan de var framme. Dörren var stor och brun. Karin knackade hårt på dörren och det tog inte lång tid innan en man i tjugoårsåldern öppnade. Han hade svart hår och en mustasch som Robert Downey Jr, och var faktiskt ganska lik honom rent allmänt.

- Oh..eh.. vi kommer från polisen, sa Mimmi.

- Jaha, svarade han och kollade på dem.

- Vi måste kolla i och på eran bil och i ert hus.

- Okej, välkommen till min enkla boning, sa han och log ett läskigt leende som poliserna inte alls gillade

Det tog inte lång tid innan de var klara och det var klart den bilen som damen hade sett, fast den hade ingen registrerings skylt . Mimmi och Karin gick till ett rum och diskuterade sin sak efter en stund var det helt säkra på att det var han, de hade nämligen hittat fler bevis i huset så som, glassplitter på kläder och regnörningsmedel på ett par skor, det medlet är specialbeställt just till statoil och ingen annan kan få tag på det. De hade stängt dörren bakom sig och när Karin skulle öppna den gick det inte.

- Hallå! ropade hon och bankade på den.

- Om jag ska åka in på grund av vad jag gjorde släpper jag inte ut er, hördes ett svar från andra sidan.

Mimmi ropade tyst ut i sin radio som hon hade på axeln.

- Nummer 218 är fast i huset på Utåkravägen 13, jag upprepar Utåkravägen 13.

- Du vet att du inte är smart som kidnappar två poliser, sa Karin.

Han sa inget, men Mimmi visste att polisbilar var på väg just till det huset.

De satte sig ner på golvet och väntade. Efter en stund hörde de sirener och de tittade lyckligt på varandra. En megafon röst sa:

- Anders, kom ut från huset med händerna över huvudet.

Han gick istället till rummet där kvinnorna satt och skrek att de skulle släppa sina pistoler och komma ut med sina händer över huvudet. De gjorde som han sa och gick ut genom dörren som han låste upp. Anders tog sin egna pistol och riktade mynningen mot Karins tinning.

- Nu ska vi gå ut, sa han med en ostadig röst.

Han gick ut på balkongen, stängde och blockerade dörren sen skrek han:

- Om ni skjuter eller kommer närmare blåser jag skallen av henne!

Ur mängden av poliser steg en ut och höll upp sina händer.

- Jag förstår hur du mår, började han. Du känner dig ensam, eller hur?

- Hur vet du det, svarade Anders och tryckte mynningen hårdare mot hennes tinning.

- Jag försår det. Nu om du bara sänker vapnet och kommer hit ut så kan du få det bättre, sa polisen som fortfarande höll händerna i luften.

Förövaren sänkte vapnet och Karin sprang in i huset till Mimmi som hade stannat vid rummet, tillsammans gick de ut till folkmassan som hade blivit ännu större.

När alla hade lugnat ner sig höjde Anders vapnet igen.

- Förlåt Peter, sa han och med en smäll träffade kulan hans huvud och han föll till golvet.

- Nej! skrek Peter som hade anslutit sig till folkmassan. Han kunde fått det bra.

Man kunde höra hur folk skrek och fick panik, det var ett stort jobb för polisen att ta hand om det men efter en stund redde det ut sig.

När allting var klart och folkmassan hade skingrat sig satt Peter en lång stund vi sin bror. Ibland mumlade han ord som ingen förstod. När han hade suttit där en lång stund sa han att man kunde ta bort Anders.

- Han får det bättre dit ni tar han, sa han och en enda liten tår rann nedför kinden.

20

Väckarklockan plingade till och det var dags för mig och gå upp. Jag slängde på mig ett par shorts och en tröja och gick ner för och äta. Så småningom började jag packa mina saker för att sedan cykla till skolan. När jag packat klart cyklade jag och mötte upp mina kompisar och sedan åkte vi direkt mot skolan och parkerade dom. Jag tog min cykel nyckel och börja gå mot skolan. Skolan gick snabbt... Jag och mina kompisar stannade kvar och spelade lite musik i musiksalen efter sista lektionen. Sen bestämde vi oss för att åka och bada. Skolan låg nära sjön så vi gick dit. Vi badade ett tag och jag vågade att hoppa från bryggan för en gångs skull och kände mig duktig. Klockan närmade sig fyra och vi satt och solade på bryggan och njöt av utsikten medans vi pratade. Det var konstigt nog varmt även fast det höll på och bli höst. Solen lyste mot bryggan och gjorde den och mysig att sitta på. Det hördes en massa småbarn som simma runt en bit ifrån oss och då och då hörde man fåglarna kvittra. Allt var så mysigt och skönt,  nästan för lugnt… Då plingade min mobil till igen och jag kollade på displayen och det stod att det var mamma som ringde, så jag svarade. Hon bad mig och komma hem för vi skulle tydligen grilla idag så jag och mina kompisar började gå mot skolan där våra cyklar stod. Medans vi gick dit kom det kall luft och det började bli lite kyligt igen och när vi var framme såg jag att min cykel inte var där! Jag blev lite orolig och letade efter cykeln i området.

- Faan! Jag har glömt av min väska på bryggan, sa Ebba Kan inte du och jag gå dit? Du kanske har glömt av din cykel där!

- Men jag är helt säker på att jag lämnade den här, svarade jag.

- Vi har ändå inte hittat den här, det är bättre att gå och kolla där du inte tittat.

- Okej, jag följer med. Ni andra kan gå, vi ses imorgon!

- Hejdå! Sa de anda och började gå hemmåt medans jag och Ebba började gå mot sjön igen. Vi kollade i varje dike som vi passera och gick upp i skogstigarna för och se ifall min cykel möjligtvis var där. Men i varje dike fanns det bara en massa blåbärsris och ibland lite skräp! Det var igentligen löjligt… Att vi ens la vår energi på och leta efter min cykel på de där ställena när vi nästan var hundra procent säkra på att den inte skulle vara där. När vi var framme vid sjön hittade Ebba sin väska direkt vid bryggan och gick och hämta den. Då kände jag att tårarna började komma! Vad hade jag gjort för och förtjäna detta? Vad kommer mina föräldrar säga? Cykeln var faktiskt väldigt dyr, den kostade nästan 10 000 kr! Tankarna susade i mitt huvud. Ebba såg att jag var ledsen även fast jag kämpade emot tårarna och hon kom och krama mig.

- Var inte ledsen, vi kan titta på andra sidan det är en massa stigar och diken där också, någon har säkert tagit den och dumpat den där! Jag nickade och vi fortsatte och leta på andra sidan! Vi kände oss hopplösa när vi inte hittade något och pratade om och börja gå hem för att polisanmäla cykeln, men då såg Ebba en cykelpump på andra sidan vägen.

- Det kanske är någon person som tagit och gömt cykeln på andra sidan vägen, kom vi går dit och kollar! Sa Ebba och började gå över vägen. Det var typiskt Ebba och fantisera sådär överdrivet mycket. Hon läste säkert för mycket deckare där hemma och trodde att “cykeltjuven” hade glömt av cykelpumpen!

- Kommer du eller? Ropade hon. Hon väntade mitt i vägen och jag såg en bil komma i full fart mot henne Jag kände på mig att den kommer köra på henne så jag sprang mot henne även ifall bilen körde mot oss och slängde mig över henne. Vi ramlade i diket som var täckt av mossor och såg bilen fortsätta utan att stanna. Istället svängde den in i en stor stig i skogen!

- Vilka idiot förare, är han blind eller? Han höll på och döda oss! Sa jag och var rätt så arg och rädd.

- Vi måste se varför bilen svängde in i stigen , det måste haft någon anledning. Hon pekade mot en stig som fanns vid diket och trodde säkert att den skulle leda oss till bilen. När jag tänker efter så skulle det kunna vara så, så jag ställde mig upp och vi följde stigen. Det var en lerig och smalstig med en massa rötter som stack upp! Stigen bredde ut sig och tillslut kom vi fram till en lada mitt i skogen. Solen sken på ladan medans skogen mörknade upp den från baksidan. Det såg mystisk ut och det strålade nästan av att den var så mystisk! Vi gick mot ladan och öppnade dörren in.

Det var ett gäng stora hösäckar där och det luktade ruttet som om ladan nästan höll på och rasa ihop! Då hörde vi några som pratade lite svagt från utsidan och vi blev skräckslagna. Många tankar susade förbi oss. Var det några tjuvar? Kommer dom döda oss i så fall? Vad gör dom här? Vi stängde dörren och gömde oss på andra sidan ladan. Det var ett fönster precis ovanför oss så nu gällde det och vara tyst. Männen som var i ladan började gå emot fönstret så vi backade och utan och se mig för snubblade jag på en av de där hösäckarna som varit där inne också. Det hördes ett högt ljud när jag snubblade och jag var nästan säker på att de hörde, men eftersom de inte reagerade så stannade jag kvar, för i säcken  var det något hårt. Det kände jag när jag ramlade. Ebba drog i min ärm och sa

- Vi måste sticka dom kommer snart!

- Vänta jag måste se vad som är i säcken, sa jag och öppnade den. Jag hoppades att min cykel skulle vara där, men istället såg jag en massa leksaker. Det fanns ett dockhus där, det var säkert den jag ramlat på.

- Vad gör ni här? Sa en kall röst bakom oss. Vi vände oss om och såg männen som varit i ladan framför oss. Vi visste inte vad vi skulle svara så jag ryckte på axlarna.

- Visste ni att det är förbjudet och snoka omkring på någon annans tomt? Sa en av männen medans han kollade på ett papper som han hade i handen.

- Vi letade efter min cykel, någon har stulit den… Då blev gubben helt plötsligt arg!

- Nu får det vara nog! Först snokar ni runt här och sen anklagar ni mig för stöld, försvinn bara innan jag ringer till polisen! Och varför kollar du på pappret hela tiden din fjant? Sa han till sin vän som stod brevid honom. Sen la han ner pappret i sin ficka och pekade mot en stig.

- Den stigen får ni ungar ta så kommer ni komma till bilvägen som leder till sjön, jag kan tyvärr inte skjutsa er för jag har mycket viktigare saker för mig…

Vi gick snabbt förbi männen, jag såg att Ebba hade något i handen… Det var pappret mannen hade stoppat i fickan!

- Vad gör du, du kan ju inte rota i mannens ficka?! sa jag och kollade strängt på henne

- Titta, sa hon lugnt. Han ska vara med i en loppmarknad! Tänk om han tänker sälja din cykel där?

- Hur kunde du ta den utan att han märkte? Sa jag och struntade i hennes fråga.

- Enkelt, jag såg att den höll på och ramla ut så jag tog bara tag i den.

Vi kollade på pappret och såg att loppmarknaden var imorgon vid 15.00 tiden utanför österhjälpen. Vi bestämde att vi skulle ringa polisen och åka dit imorgon. Innan vi gick tog vi kort på reklambladet och slängde iväg det. Tillslut kom vi ut på bilvägen vi var på förut och kände oss lite lugnare. Så fort som jag kom hem förklarade jag allt som hade hänt för mina föräldrar. De ringde genast polisen och lyssnade inte på ett ord jag sa om männen och ladan. De trodde att jag ljög om loppmarknaden och gubben och allt som hänt innan, jag kände mig väldigt arg och bestämde mig för och ringa Ebba. Det första hon sa när jag berättat om mina föräldrar var:

- Om dom inte vill hjälpa oss, får vi göra det själva…!

- Men tänk om han smiter?

- Vi tar kort på honom, då kommer han inte undan, sa hon och pekade på våra mobiler. Resten av vårt samtal bestod av och planera hur vi skulle ta fast tjuven. Planen var ganska enkel... Vi skulle fråga vad försäljarna hette och när vi hittat gubben med cykeln/cyklarna skulle vi ta kort på honom och polisanmäla!

Dagen efter slutade vi klockan ett och jag passade på och gå hem innan jag och Ebba skulle träffas utanför loppmarknaden. Pappa var hemma och hade stekt pannkakor så jag började med och äta. Sen gick jag upp i mitt rum och gjorde iordning mig. Jag borstade mitt långa bruna hår. Eftersom jag var väldigt håröm fick jag alltid ont så jag la ifrån mig kammen väldigt snabbt. Jag kollade på kammen och såg några blonda hårstrån på den. Då märkte jag att jag hade tagit Ebbas kam som hon glömt av hos mig. Varje gång  vi sover över brukar hon glömma av något, det är typiskt henne och vara glömsk. Fast hon var så snäll och hjälpsam så jag umgås med henne ändå! Sen såg jag på klockan och den var 14.00! Det var en timma kvar tills vi skulle träffas. Jag skyndade mig ner och tog på mig min hjälm och gick ut , precis när jag tänkte stänga dörren sa pappa:

- Vart ska du? Eftersom jag inte ville ljuga för honom svarade jag snabbt:

- Jag ska till en loppmarknad, jag trodde att pappa inte skulle förstå vad jag skulle göra men han gjorde det och sa att jag inte fick gå ut ur mitt rum tills loppmarknaden var slut! Han påstog att det var farligt men det gjorde mig bara sur. Jag blev alltid sur när jag inte fick som jag ville så jag gick upp i mitt rum och smällde igen dörren. Jag väntade i fem minuter sedan öppnade jag fönstret och hoppade ut, något var jag tvungen och göra… Jag smög runt huset och hoppade på min storebrors cykel, utan hjälm och cyklade allt vad jag hade mot loppmarknaden. Jag träffade Ebba på vägen så jag behövde inte stressa hela vägen dit. När vi var framme kollade vi oss runt. Loppmarknaden var stor och solen lyste på marknaden och det kom vindpustar som gjorde det kallt. Trots solljuset höll träden på och bli gula och då och då föll ett blad… Man hörde att några personer småpratade och plockade fram det dom skulle sälja, vi hade tydligen kommit för tidigt. Vi började direkt och kolla vad alla höll på och plockat fram.

Vi fortsatte vägen och kom fram till ett gäng cyklar och där stod den! Min cykel! Jag sprang fram till den och kolladepå den, cykeln hade lite målafärg på sadeln vilket betydde att den var min! Jag kollade upp och såg att gubben vi träffat i skogen var säljaren.

- Vad ska vi göra? viskade jag till Ebba som var lika förvånad som jag.

- Ring din pappa, nu med det samma! Jag visste att jag skulle få skäll men det var värt det, vi kunde inte handskas med en cykeltjuv ensamma! Jag ringde honom och i början blev han arg och gcik och kolla i mitt rum men sen bad han om adressen och sa att han skulle komma med polisen.

Jag lade på och vi försökte underhålla honom och han verkade inte känna igen oss..

- Nå ska ni köpa något eller ska ni forsätta och babbla? Sa han efter en halvtimma. Han var säkert sur för att alla gått förbi hans stånd utan att köpa något...

- Vi ska kolla lite till, svarade jag och sms:ade pappa och frågade när dom kom. 10 min senare kom pappa med 2 polismän. Båda hade brunt hår med mustash och såg stora ut, man blev nästan rädd!

- Ursäkta mig, har du kvitto på cyklarna du säljer? Gubben blev genast lite orolig och förvånad.

- Eh tyvärr, det är min kompis cyklar som han bad mig cykla.

- Men det där är min dotters, hur kunde han få tag i den?

- Det måste ha blivigt ett misstag min kompis skulle aldrig stjäla något.

- Du ljuger! Påstog jag som inte kunde hålla tyst längre..

- Vi måste tyvärr förhöra dig, sa den korta polisen och tog sig på mustaschen. Poliserna gick fram och grep honom och allt han gjorde var och skrika att han var oskyldig och försöka ta sig loss. Poliserna sa att vi kunde åka hem och att de skulle ta hand om allting. Så fort poliserna åkt iväg tog jag min cykel, eftersom jag hade två stycken gick vi med cyklarna hem. På vägen hem stötte vi på en man som pratade i telefon han lät verkligen arg…

- Ditt dummer, du kan ju inte ge honom cyklarna, nu kommer ju polisen komma och förhöra dig också… Sa han. Då blev jag och Ebba lite misstänksamma… Tänk om mannen som stal min cykel inte ljög? Tänk om det var hans kompis och mannen i telefonen som var tjuvarna... Jag och Ebba kollade på varandra och nickade, det var bestämt. Vi skulle följa efter mannen! Först tog vi lite avstånd ifrån honom så han inte skulle märka något, sedan låste vi fast cyklarna mot en grå lyktstolpe som var precis bervid oss och började följa efter honom.

Han fortsatte stigen som var mot sjön och efter ett tag svängde han åt vänster mot en grusväg som var omringad av mörka granar och tallar som täckte solen som brukade lysa vid denna tiden. Jag kände igen mig, men kunde inte komma på varför… Tillslut när han nästan var framme kom jag på det. Han gick mot ladan som vi var i igår! Helt plötsligt stannade han upp och tog fram något ur fickan. Sedan gick han in i ladan och vi gick mot fönstret för och spionera! Jag försökt se vad han hade i fickan, det var något silvrigt som glänste… Det var en kniv!

- Vad ska vi göra, tänk om han märker oss och försöker döda oss? frågade Ebba.

- Jag vet inte! Ta fram mobilen och filma! Då kom det in en till man, det var han vi sett dagen innan och nu såg han väldigt rädd ut!

-Så… Har du cykelpengarna? Annars vet jag inte vad jag ska göra med dig, sa mannen med kniven. Ebba hade tagit fram mobilen och filmade ifall han tänkte använda kniven.

- Men polisen tog ju hand om cyklarna och en av ungarna kom på han, som tur är har jag ljugit om mitt namn annars skulle polisen förhöra mig också! Jag och Ebba reagerade genast till på det han sa. Alltså hade männen något samband med stölden på min cykel!

- Fixa pengarna, annars kommer du dö!! Skrek mannen och tog fram kniven. Jag har makt och om jag vill ha pengar ska jag få pengar, förstått? fortstatte han sedan kastade han iväg kniven. Olyckligt kastade han mot oss och vi blev sedda ännu än gång. Snabbt som satan sprang vi mot skogstigen vi gått i förut och fortsatte den medans mannen med kniv sprang ut ur ladan för och jaga oss. När vi kommit ut från vägen och in på andra sidan såg vi mannen ca 400 m efter oss, som tur hade han tagit omvägen men han verkade väldigt snabb så vi ökade takten!

- Vad ska vi göra, han kommer döda oss ifall han får tag i oss, skrek Ebba gråtandes.

-  Gör vad som helst, ring 112! Sa jag som var lika rädd och panikslagen som henne.

Medans vi sprang låste hon upp sin mobil och ringde, de svarade snabbt och det första Ebba fick ur sig var:

- Hej vi är jagade av en man som har en kniv i handen och tänker döda oss, vi springer mot Kåsjön i Partille. Snälla kom och hjälp oss! Ebba var så panikslagen att hon grät. Damen i andra änden svarade med lugn röst:

- Ta det lugnt vännen, jag skickar dit några poliser med det samma! Ebba sa snabbt tack och la på. Jag vände mig och och såg att han var lite närmare oss!

- Vi måste öka takten, sa jag flåsandes och vi ökade ännu mera. Nu var vi nästan framme sprang vi mot parkeringen vid sjön. Polisbilen var inte där och vi visste inte vad vi skulle göra!

Mannen kom ikapp oss och kollade argt på oss han tog fram sin kniv...

- Jaså är det ni som förstörde för mig… Sa han flåsandes. Var så snälla och radera videon så kommer jag inte att knivhugga er. “Snälla, kan poliserna komma” sa jag för mig själv. Ebba grät medan hon tog fram videoklippet. Jag viskade till henne:

- Låtsas att du letar efter videoklippet tills polisen hinner hit. Mannen tittade på mig argt.

- Vad fan viskar du för? Sa han och gick fram och slog till mig hårt på kinden. Jag fick riktigt ont och kände mig snurrig. Den fina asfaltparkeringen som var omringad av skog kändes plötsligt suddig. De få bilarna såg nästan ut som gigantiska container Jag sa inget men jag kände tårarna rinna.

- Nå… Radera den! Ebba låtsades leta efter videon medans hon grät av rädsla. Mannen var muskulös och hade på sig ett par shorts med en rutig skjorta. Han ställde sig bredvid oss och kollade på Ebbas display. När han stod så nära luktade han illa, han var säkert en person som svettades snabbt.

-Skynda dig! Skrek han med en arg och bestämd röst! “kom igen Ebba stå ut lite till” tänkte jag.

Mannen tog fram kniven och tog ett hårt tag om mig.

- Radera videon annars dödar jag din kompis! Sa han, han hade säkert tappat tålamodet...

Då svängde polisbilen in på parkeringen och mannen vände sig om. Då passade jag på och sparka honom mellan benen så att han ramlade på marken. Jag och Ebba sprang snabbt till poliserna som redan hoppat ur bilen. Det var samma personer som vi träffat för drygt 3 timmar sen. De tog fram sina pistoler och sa:

- Upp med händerna, och riktade pistolerna mot honom. hjälplöst tog han upp händerna och poliserna gick sakta mot dom och satte fast handbojor.

- Men, jag har ju inte gjort någonting! Sa han.

-Men varför har du en kniv i handen?

- Jag är på väg hem för att laga mat! Poliserna tittade på varandra och tog med han till bilen. Sedan kom den ena polisen och förhörde oss och efter förhöret sa han:

- Tack så mycket för att ni svarade på frågorna, vill ni ha skjuts hem?

-Nej tack sa vi och gick mot mitt hus. Ebba skulle sova över hos mig.

När vi kom hem tog vi genast något och äta medans vi berättade för mina föräldrar som blev väldigt upprörda och oroliga. Som tur var mådde jag bra efter att blivigt slagen så de lät fortfarande Ebba sova över! Vid åtta tiden la vi och sov ända tills klockan 10 nästa dag då vi blev väckta av min pappa som tog fram tidningen och sa:

- Kolla vad som står i tidningen. Han läste högt:

- En 40-årig man häktad för hot och stöld! Han öppnade tidningen och forsatte. “Polisen berättar att mannen tvingade en person att stjäla cyklar och sälja dom och sedan jagade han 2 unga flickor med kniv och misshandlade den ena. Enligt polisen har han tidigare vårdats för psykiska sjukdomar bl a psykos”

- Synd att han inte hamna i fängelse, sa jag.

- Ja, tur att det över i alla fall, sa Ebba och log.

- Mm, verkligen, sa jag och log tillbaka!

Nu hade vi verkligen något intressant och berätta om när vi kom tillbaka till skolan efter helgen!